Förhöjda kaliumnivåer (hyperkalemi)

Vad är hyperkalemi och vad orsakar det?

Kalemi är ett mått på kaliumkoncentrationen i plasma. Normalt intervall ligger på mellan 3,6 och 5,0 mmol/l. Njursjukdom eller användning av vissa läkemedel kan orsaka alltför hög serumkaliumnivå (över 5,0 mmol/liter). Detta betecknas som hyperkalemi, en vanlig elektrolytavvikelse (rubbning av saltbalansen). Kalium är viktigt för fungerande nervöverföring, muskelsammandragningar och njurfunktion.

Hyperkalemi beror oftast på ökat kaliumintag i kombination med nedsatt njurfunktion. Sjukdomar som påverkar njurarna minskar utsöndringen i njurarna och är den vanligaste orsaken till hyperkalemi. Friska njurar kan bibehålla normala kaliumnivåer, även med höga intag, genom att utsöndra kalium. Förmågan hos njurar med nedsatt funktion att anpassa sig till snabba förändringar av kaliumbelastningen är dock nedsatt. Sådana snabba förändringar kan orsakas av att man äter mycket kaliumrik mat. Exempel på kaliumrika livsmedel är apelsin, banan, melon, aprikos, persika, papaya, avokado, potatis, nötter, bönor och choklad. Vissa saltersättningar innehåller kalium och kan bidra till hyperkalemi.

Diuretika, som rutinmässigt används av patienter med hjärtsvikt, kan leda till att en frisk njure förlorar kalium, vilket i sin tur kan leda till låga halter av kalium i blodet, så kallad hypokalemi. Vissa patienter med hjärtsvikt får kaliumtillskott, vilket ofta ordineras rutinmässigt tillsammans med diuretika. Men om njurfunktionen är nedsatt kan ett överskott av kalium orsaka hyperkalemi.

Läkemedel är en mycket vanlig orsak till hyperkalemi av många olika orsaker. Sådana läkemedel inbegriper mediciner som ofta används för behandling av hjärtsvikt och hypertoni: t.ex. ACE-hämmare, angiotensinreceptorantagonister, neprilysinhämmare, aldosteronblockerare som även kallas MRA, β-blockerare, digoxin, kaliumsparande diuretika (triamteren), det blodförtunnande läkemedlet heparin samt populära receptfria smärtstillande läkemedel såsom icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID).

Hyperkalemi kan utvecklas sporadiskt om tidigare nämnda faktorer föreligger, t.ex. kronisk njursjukdom och hjärtsvikt, särskilt hos personer som tar något av de ovan nämnda läkemedlen. Därför måste patienter som behandlas för hjärtsvikt få sitt kaliumvärde i blodet kontrollerat regelbundet. Det görs vanligtvis i samband med njurfunktionskontroller eftersom försämrad njurfunktion är en av de vanligaste orsakerna till hyperkalemi.

Vilka är konsekvenserna av hyperkalemi?

I ett tidigt stadium behöver mild till måttlig hyperkalemi (upp till 6,5 mmol/l) inte ge några symtom och inga omedelbara problem, men det är emellertid förknippat med en hög risk för att utveckla allvarliga hjärtrytmrubbningar. Svår hyperkalemi (> 6,5 mmol/liter) är ett livshotande och akut medicinskt tillstånd som kräver omedelbar vård och medicinsk behandling. Konsekvenserna av hyperkalemi påverkas också av andra faktorer såsom förekomst av hjärtsjukdom eller andra avvikelser i blodets salter (kalcium, magnesium) som kan öka risken för hjärtarytmier.

Hyperkalemi kan förebyggas genom regelbunden övervakning av blodnivåerna, undvikande av kaliumrik mat och lämplig dosering av läkemedel som kan leda till hyperkalemi. Ofta innebär det förskrivning av låga doser av läkemedel eller att avbryta behandling med vissa läkemedel helt. Remiss till dietist kan hjälpa patienten att anpassa sin kost.

Hyperkalemi är hanterbart och serumkalium sjunker snabbt. Tillvägagångssättet väljs utifrån hur svår hyperkalemin är och eventuella komplikationer. Akut behandling av svår hyperkalemi genomförs på sjukhus för att övervaka komplikationer och innefattar intravenös behandling för att snabbt sänka kaliumnivåerna. Ibland krävs snabbt avlägsnande av kalium från blodet med hjälp av hemodialys. Denna behandling är vanligtvis endast nödvändig hos patienter med kraftigt nedsatt eller obefintlig njurfunktion.

Långsiktiga åtgärder innefattar att avlägsna riskfaktorer för hyperkalemi samt behandling med läkemedel som underlättar avlägsnandet av kalium från kroppen. Detta inbegriper också kaliumbegränsning i kosten och att sluta med kaliumtillskott. Dessa åtgärder är dock inte alltid tillräckliga för att förhindra hyperkalemi hos patienter med hjärtsvikt och nedsatt njurfunktion.

Att sluta ta läkemedel som ökar kaliumnåvåerna och som inte är absolut nödvändiga, såsom smärtstillande läkemedel, är viktigt. Flera klasser av hjärtsviktsläkemedel kan öka risken för hyperkalemi. Detta är särskilt relevant för patienter med hjärtsvikt och kronisk njursjukdom, då de löper störst risk att utveckla hyperkalemi.

Det har nyligen visats att användning av orala, kaliumbindande medel kan minska kaliumnivåerna hos patienter med hjärtsvikt som utvecklar hyperkalemi trots optimal användning av sina läkemedel. Läkemedlet verkar genom att öka mängden kalium som lämnar kroppen via avföringen istället för att absorberas i blodet. Dessa medel, som tas som ett pulver tillsammans med vatten, tolereras väl och är effektiva för att upprätthålla en normal kaliumnivå på lång sikt hos patienter som har risk för hyperkalemi. Framför allt möjliggör de fortsatt optimal användning av viktiga hjärtsviktsläkemedel.

Återgå till Andra vanliga medicinska tillstånd och hjärtsvikt