© DIPEx (www.healthtalkonline.org)

Jag är medveten om att jag kan dö när som helst, jag är medveten om att jag kanske inte är här imorgon. Jag har försökt att acceptera situationen, det är en mental sak, jag har ordnat min egen begravning, jag har betalat för den, och försökte se till att ha mitt eget hus i ordning så att den som tar hand om min egendom ska få det så enkelt som möjligt. Jag har fått min ekonomi någorlunda i ordning och jag oroar mig inte för framtiden. Jag har gjort allt som jag möjligen kan, för att hantera den eventualiteten när den nu inträffar, oavsett om det händer i morgon, om tre år eller när det nu kan bli.

Min läkare kallar mig för sin stjärnpatient! Och det är uppmuntrande för mig, jag vet inte om jag verkligen är hans stjärnpatient, men han har stärkt mig och jag har något att leva upp till!

Men jag är inte orolig för framtiden. Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för döendet och det är något annat, eller hur? Om det var så att jag gick till sängs en kväll och inte vaknade upp på morgonen skulle det vara så som jag önskar att det ska vara, lika enkelt som att vända blad.